God Morgon Världen!

Nu ni, kära vänner, ska jag pallra mig iväg till min dagssyssla. Jag är nämligen sushikock för tillfället och idag ska jag rulla rullar i åtta timmar...

Chefen och han lilla lilla fru är urgulliga! Speciellt när det försöker tilltala mig!

"Caloliraa, du maste lulla lullaa'"

(Ni måste föreställa er en liten kinesisk dam med extremt kinesisk och näsal ton

-mycket gulligt!)

Fast en sak som inte är lika gulligt är jag i kockhatt... usch. Det är en lång, rätt tajt mössa vilken är menad att lite avslappnat hålla håret på plats. Men ack nej. På mig sticker öronen rakt ut, jag ser fruktansvärt skallig ut och så har jag ett himla skå med att få den att inte glida ner vid ögonbrynen.

Det ser ut som en riktigt ful och opasslig hiphop Durag. 

Ungefär såhär:

Om ni har vägarna förbi, kom gärna och ät!

Men jag kommer demonstrativt vara vänd mot väggen!

HejHå!

Ja. Ungefär så ser min lilla kvart ut nu.

Men vad hade jag väntat mig...Istanbul är lite som att gå runt in en ovanligt stor indiskabutik. Att jag skulle komma hem med packningen överfull av orientprylar säger ju sig självt.
Men jag gillar'e!

Hej Carolinakategorin.

Just nu känns det riktigt hemskt att behöva skriva i den och inte i "TågluffiÖst". Jag har just skiljts från mina andra hälftar, eller tredjedelar om ni så vill. Och det är lite som Elin sa, att vi liksom vuxit ihop och då blir det ju extra skumt att inte hänga längre... Fast hon uttryckte det mer som "Att resa med er är som att gå omkring ensam".. Men vi förstod hur hon tänkte, lille Epan.

Just nu hänger jag i en svettig tunnelbaneögla och försöker hålla balansen med min aningen utstickande väska på ryggen. Lite som i Istanbul, om man tänker bort alla iPhones, faktumet att alla är knäpptysta och att det inte är någon som slibbigt viskar "Hellåh, haw ah juh?" i örat på mig.

Elin och Maria!
Allvarligt talat.
Jag fixar tydligen inte att resa utan er... Nu ringde Rebecka, jag vaknade ut min blogginläggs-koma och har tydligen åkt sjuukt fel. Kanske helt enkelt glömt hoppa av.

Vilken Röta!

Men nu till det jag egentligen ville ha sagt i detta halvlångdragna inlägg:

Ni, mina bästisar, har gjort världens underbaraste resa alldeles guldig i kanterna.

Tack och puss ❤