Vi finns med på Kaggs hemsida också!

Tydligen så berättade vi om Förintelsen vid Kalmar Slott. Intressant... någon som har hört talas om den?
Här är hela texten iallafall:


.. Det verkar dessutom som om vi skulle berätta om våra upplevelser vid Kalmar Slott. Vad vi nu upplevt där.. Minnesdagens program hittar ni här

Puss & Kram!

Nu är det tydligen Elin Johnsson och Maria Arvidsson som promenerar här på bilden... Men vad gör väl det, rätt kul bild ändå!

Man kan tycka att det inte borde vara så svårt att hålla ordning på fyra elever, men det han visat sig att det kanske inte är det lättaste.

Måns och jag blev lite oförberätt intervjuade av Sveriges Radio!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagen då alla mindes helvetet Besökte koncentrationsläger

Som en del av projektarbetet så besökte gymnasieungdomarna ett koncentrationsläger, något som Carolina Wetterstad tycker alla borde göra för att minnet ska leva vidare.

– Saken är den att hur mycket man än läser om det och hur mycket man än förbereder sig på det innan så kommer vi aldrig någonsin kunna förbereda oss så mycket så att vi förstår hur det är att stå där. För när vi väl var på platsen så är det stämningen som man kommer ihåg. Stämningen och kylan. Det ligger så mycket ondska och sorg i luften, säger hon till P4 Kalmar.

Anders Andersson (C) har också, tillsammans med några fler från Kalmar kommun, varit på studieresa i Polen för att studera förintelsen.

– Jag minns den oerhörda omfattningen och också med den effektivitet och noggrannhet som man då lyckades utrota de polska judarna, säger han till P4 Kalmar.

Gymnasieeleverna Carolina Wetterstad, Maria Arvidsson, Måns Axelsson och Elin Jonsson. Foto: Anna Rydén/Sveriges Radio.

Ohyggligt massmord

Förintelsens minnesdag uppmärksammas på fler håll i landet och i Kalmar så hålls både föreläsningar på Kalmar slott och en minnesstund vid den judiska begravningsplatsen. En av de som ska hålla tal på minnesstunden är socialdemokraten Jonas Hellberg som är ordförande i barn- och ungdomsnämnden i Kalmar.

– Det är för att påminna oss om det här ohyggliga massmordet som drabbade framförallt den judiska befolkningen men också romer och polacker. Människor som på olika sätt inte stämde in i den nazistiska bilden av idealsamhället, säger han till P4 Kalmar.

Christer Mattsson från Forum för Levande Historier är en av de som håller i en föreläsning i Kalmar under minnesdagen och han förklarar hur förintelsen egentligen kunde ske.

– Förintelsen uppstod ur en föreställning att samhället blir bättre om vissa grupper inte finns i samhället. Det var ingen längtan efter att döda utan det var en längtan att visa människor inte skulle finnas ibland oss längre, säger han till P4 Klamar.

Viktigt att minnas

Måns Axelsson, som är en av eleverna på Lars Kaggskolan som har studerat förintelsen, tycker att det är viktigt att minnesdagen finns för att något liknande inte ska hända igen.

– Detta blev inte en hel nations intresse direkt utan det var små steg som ledde till det här. Det är värt att minnas för det är de här små stegen man måste se upp med i samhället, säger han till P4 Kalmar.

– Det är väldigt viktigt att vi kommer ihåg och att vi kan se de här små stegen som ledde till förintelsen i dagens samhälle, säger Carolina Wetterstad.

Några av de spår som Carolina Wetterstad själv tycker sig se i dagens samhälle är intolerans och främlingsfientlighet.

 Anna Rydén Reporter: [email protected]

Hej Byggbussen!

Idag är det internationella minnesdagen för förintelsen och vi har deltgit på ett evanemang tillsammans med bl.a Levande historia och Kalmar kommun. Christer Mattsson, från Levande historia, höll ett föredrg som var riktigt bra. Han riktade främst in sig på att försöka förstå förintelsen ur förövarnas synvinkel och på det sättet blev det intressantare eftersom det perspektivet inte ofta tas upp. Han engagerade publiken, (mest äldre människor och så vi), och sammanlagt var det en väldigt bra föreläsning.

Vår del gick faktist väldigt bra och sammarbetet med Högalids folkhögskola gjorde hela biten väldigt mycket mer njutbar. De spelade några låtar både innan och efter oss och dessutom två under ett bildspel med bilder från vår resa. Jag tror att det hade kunnat bli lite tradigt att titta på utan musik, så det var en höjdare! Stämningen blev helt annan, och helt rätt.

Fackeltåget efteråt var också väldigt fint. Först höll Jonas Hellberg, (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden ett fint tal och sedan avslutade Christer Mattsson med några väl valda ord. Och liksom på Majdanek kändes det fint och vackert när vi lade en sten vid ett minnesmärke för att hedra offren från förintelsen.

Förrutom att det var fruktansvärt kallt både i slottet och under fackeltåget tycker jag dagen var högst njutbar. Vi märkte att det vi gör faktist är väldigt uppskattat. Det var många som efter vår presentation kom och berömde oss, och det känns ju alltid bra!

Så nu, avslutningsvis, vill vi skänka en extra tanke till alla de människor som miste livet under andra världskriget och förintelsen.

En eftermiddag satte vi upp fina, färgglada affischer på Kagg och Jenny som Kommunen hade ordnat till oss!


Såhär såg den ut...

Hej Byggbussen!

 

Lever du? Vi lever, det var ett tag sedan sist. Vad har hänt, inte jättemycket faktist. Två möten med Kommunen och Antidiskrimineringsbyrån, lite uppsättning av afficher och något trevligt lunchmöte med projektgruppen. 
Det är mest nu i veckan vi har haft en del att göra. Imorgon är det Förintelsens minnesdag och vi ska delta i ett evanemang tillsammans med bland annat kommunen och levande historia. Tanken är att vi kommer att hålla i en liten del av föreläsningen och prata om "vad vi ungdomar kan lära av förintelsen". Vi har skrivit ihop ett manus på ungefär en kvart planerat att sammarbeta med Högalids folkhögskola som kommer spela låtar "om människan".

 

Här är en länk till evanemanget: Förintelsens minnesdag i Kalmar | Forum för levande historia

 

Det var faktist mycket svårare än vad vi trodde att sätta ihop "föredraget". Just för att det är så kort tid måste vi vara jättenoga med vad vi säger och vad vi har med. det är svårt att få med allt vi egentligen vill säga på en kvart så vi har fått sålla ut det viktigaste. Jag tror alla vi känner att det är bra att vi kommer få chansen till ännu en redovisning då vi håller i en större del och kan lägga upp det lite mer på vårt eget sätt.

 

Nu har vi delat upp det så att Måns och Maria börjar med att berätta om vår resa och lite olika känslor som vi tycker är viktiga att ta upp. Sedan kommer antagligen Högalids folkhögskola spela någon/några låtar innan Elin och jag pratar lite mer allmänt om vad vårt projekt går ut på. Vi kommer där ta upp rubriken "vad vi ungdomar kan lära av förintelsen" och sedan avslutas allt med lite musik. Vi tänker visa bilder från vår resa, framförallt bilder från historiska platser knutna till förintelsen.

 

Och nu till sist, vill vi uppmana Er, alla kära trogna läsare att klockan 17:15 mötas vid Kalmar Slott för att tillsammans med oss gå i ett fackeltåg till den judiska kyrkogården som en manifestation mot intolerans och främlingsfientlighet. Vi tänder facklorna för att minnas och hedra förintelsens alla offer.

Intervjun i tidningen gick bra, bortsett från att mannen med pennan gjorde ett par missar. Bilden blev jättefin. Och det är ju det viktigaste!

Kära byggbussen!
På måndag är det dags för träff med Barometern. Återkommer med information om hur det gick och om vi sa några konstiga saker.

Sista morgonen i Krakow åt vi lite frukost i vår fina lägenhet - polskt bröd och yoghurt som Mari gått ut tidigt och handlat. (Snällt). Sedan tog vi oss till turistinformationen för att ta reda på diverse öppettider på museum och dylikt. Efter lite övervägande bestämde vi oss för att vårt nästa stopp skulle bli Schindler's museum, dit det var gångavstånd. Eftersom det bara var insläpp i museet vissa tider drack vi varsin kopp kaffe och åt kaka innan vi fick komma in och se utställningen.

Själva utställningen var väldigt välgjord (och antagligen ganska påkostad), och visade allt från hur förintelsen började till hur livet kunde se ut/såg ut i ghettona till, såklart, hur Schindler bar sig åt för att kunna hjälpa alla människor han hjälpte. När vi kom in fick vi först se en bildutställning och en film om arbetarna på Schindler's fabrik (mer om hans fabrik och hans liv kommer i ett annat inlägg), och sedan gick vi vidare genom utställningsrummen som alla hade ett specifikt tema. Ett rum hade stora hakkorsflaggor i taket och nazistpropaganda på väggarna. Ett annat visade en liten lägenhet full med människor som utförde vardagssysslor och som skulle föreställa livet i ett ghetto och avsaknaden av livsrum. Ett tredje rum var tapetserat med fragment av brev som de utsatta för förintelsen skrivit. Det fanns också ett väldigt speciellt rum, som var mer som en mörk passage med mjukt, buckligt golv och som vi senare förstod skulle visa på osäkerheten många människor måste ha känt under förintelseåren. Då detta var sista dagen och vi redan hört och sett så mycket som rörde förintelsen blev det mycket känslor inne på muséet. Vi blev återigen påminda om allt det hemska som hänt och dessutom kunde vi nu koppla det vi såg på utställningen till det vi upplevt tidigare under veckan. Det var ett bra avslut och en bra sammanknytning av resan.

Efter muséet var alla hungriga och vi kände att det var dags för lunch. Efter ett stopp i en jättemysig liten affär där vi köpte anteckningsböcker och kalendrar hittade vi en restaurang där vi kunde få våra pizzor, pastor, soppor och pannkakor. Resten av dagen ägnade vi åt att strosa runt i Krakow, fika och fundera. Många tankar snurrade antagligen i huvudet på alla fem, så det var skönt att ta en lugn eftermiddag för att smälta alltihop.

På kvällen bar det av med buss till Katowice, där flyget skulle gå ifrån nästa morgon. Dock visade det sig när vi kom fram att flygplatsen (och hotellet) låg 45 minuter från staden, vilket vi inte riktigt tagit med i beräkningarna. Problem är till för att lösas tänkte vi, och efter lite förhandlande med diverse taxichaufförer (mest med hjälp av teckenspråk) fick vi tag i en taxi som kunde ta alla fem plus resväskor till Katowice Airport. Under färden gjorde Mari (med lite hjälp av projektgruppen) sitt bästa för att få chauffören att förstå vad Sverige var för land (ABBA! BJÖRN BORG! IKEA! DALAHÄST! osv.). Tragiskt nog är det inte säkert att han förstod, eftersom han inte kunde ett ord engelska och vi inte kunde ett ord polska förutom hej och tack ... Väl på hotellet hade vi fem minuter på oss att beställa mat innan köket i restaurangen stängde, och efter att ha ätit oss mätta gick vi och la oss i våra lyxiga (för Maria, Elin och Maris del) alternativt halvsjaskiga rum (för Carro och Måns del). Sedan sov vi gott tills klockan ringde halv fyra och det var dags att kasta sig upp ur sängarna för att vara först till gaten vid planet som gick klockan 06.15.

Och först vid gaten var vi, utan konkurrens. Vi hade nog missuppfattat reglerna lite. I vilket fall släpptes vi till sist ut bara för att kliva rakt in i en såndär buss de brukar köra runt med på flygplatser. Konstigt, tänkte vi, eftersom det stod ett plan precis där på andra sidan bussen, tio meter från gaten. Men vi gick snällt in i bussen där vi tillbringade femton minuter med stängda dörrar innan den överfulla bussen började röra på sig. Och det var nu det polska flygbussystemet gjorde vår alldeles för tidiga morgon ganska bra. För bussen tog bara ett litet snabbt varv runt planet (som fortfarande stod tio meter från gaten) och stannade på exakt samma ställe som tidigare, öppnade dörrarna och lät oss gå ur. Kanske var det bara för att lätta upp stämningen lite, kanske var det för att de två VIP-personerna skulle kunna gå på planet först eftersom Wizz Air inte kör med stolsnummer. I vilket fall var det roligt!

Efter en dryg timme landade vi på Sturup och tog flygbussen till Malmö där Måns äntligen fick äta på sitt efterlängtade Subway. Efter frukosten tänkte vi vara lite smarta och komma med ett tidigare tåg hem. Tyvärr fick det tidigare tåget göra ett längre uppehåll någonstans på halva vägen för knarkrazzia och polisförhör (vi verkade dock vara fria från misstankar), och tre stora väskor fyllda med knark lyftes av tåget och fick följa med polisen istället. Detta lilla missöde gjorde att tåget var tvunget att vända igen för att hinna med tabellen, och vi fick helt enkelt hoppa av och vänta på det senare tåget (som vi egentligen skulle ha tagit). Så på detta har vi lärt oss att aldrig försöka komma hem tidigare, det är ändå ingen idé och kommer bara sluta med avsevärt sämre sittplatser och en lång väntan i någonstans Smålandsskogarna.

Tillslut kom vi hem till Kalmar, och där befinner vi oss fortfarande. Vi ska försöka börja uppdatera bloggen lite igen, har bara tagit en projektarbetes-paus för att hinna med resten av skolarbetet.

Kram projektgruppen.

Hej Byggbussen!

Idag har det varit en otroligt tuff dag för oss alla, kanske den mest jobbiga och tyngsta på hela resan. Idag har en del av gruppen besökt Auschwitz Birkenau.

För att förbereda oss för resan började vi dagen lite lättsamt. Vi år frukost på ett mysigt café, handlade på den lokala marknaden och tittade på konst i galleriorna. Efter en god lunch (där Måns fick känna på svårigheterna med att skilja på symbolerna för dam och herrtoalett) mötte vi upp Michat som skulle guida oss genom lägerområdet.

Auschwitz var mer välorganiserat än Majdanek och så otroligt mycket större på alla sätt. Vi började i Auschwitz I. Vi gick genom den ingång till lägret som så många fångar redan vandrat igenom. "Arbeit macht frei". Lägret var otroligt stort och var uppbyggt av 28 tegelbaracker som var och en var ämnade för ca 1000 fångar. Målet för det här bostadsområdet var inte att de skulle bo människor här, utan de skulle förvaras i väntan på döden. Det var så organiserat och målet för lägret var så hänsynslöst grymt förutbestämt. En välorganiserad dödsfabrik. Det såg ut som ett bostadsområde, skillnaden var att det här låg en så tjock dimma av skräck och fasa att den nästan gick att ta på.

Utställningarna bestod delvis av rester och forna tillhörigheter till fångarna. Det var skor, väskor, glasögon, käppar, kammar och mycket mer. Det fanns en stor glasmonter fylld med människohår som klippts av från de döda kropparna i gaskamrarna. Sammanlagt hittade man sju ton människohår varav två ton var med på utställningen. Alla saker, tillhörigheter och efterlämningar var i så stor mängd att det blev fruktansvärt starkt och verkligt.
Vi fick se den berömda dödsväggen, väggen där dödsdömda fångar blev avrättade. Där hade besökare lagt blommor och tänt gravljus. Att ha någonstans att lägga blommor för att hedra alla människor som dödats kändes rätt. Det var vackert och så fruktansvärt sorgligt.
Vi gick in i block 11 som fungerade som ett tortyrfängelse där fångar som på något sätt misstänktes för motstånd mot det tredje riket hölls fångna. Problemet för fångarna var att i princip allt kunde betecknas som motstånd. Att gömma mat, trösta eller stödja andra fångar socialt, förstöra redskap eller kanske att arbeta lite för långsamt.
När vi besökte sjukhuset så berättade guiden om fångarna som tvingades besöka det. Sjukhuset var inte en plats som innebar tillfrisknad. Sjukhuset var en plats som innebar en direkt dödsdom, dvs man blev helt enkelt avrättad på plats. Man var inte längre arbetsduglig och tjänade därför inte heller något syfte.
I en korridor var väggarna täckta av bilder tagna på nyanlända lägerfångar. Det var både kvinnor och män och på bilderna stod både ankomstdatum och dödsdatum. Det skiljde i regel bara en ytterst kort tid mellan dessa datum. Vissa fångar överlevde endast ett par dagar, andra flera månader. De som vid ankomsten direkt togs till gasning vid selektionerna dokumenterades aldrig och allt spår på att de någonsin hade befunnit sig på platsen var borta efter bara några timmar. De varken fotograferades eller listades. De var allt för många.

När kvällningen överraskade oss och mörkret trädde in åkte vi till Auschwitz II, Birkenau. Vi såg den kända inträdesporten där tågtransporter med fångar kördes ända in i lägret, den så kallade dödsporten. I Birkenau fanns det trehundrade baracker som ursprungligen var byggda som mobila stall för ca 50 hästar i militärt syfte. Under förintelsen flyttades de till lägerområdet för att bli "hem" för mer än 200 fångar per barack. Det hade blivit ordentligt mörkt och det ända som var upplyst var vakttornen, det dubbla taggtrådsstängslet och inträdesporten. Det i kombination med avlägset hundskall och vår ångande andedräkt i kylan skapade en spöklik stämning. Det var inte svårt att föreställa sig hur det hade varit att leva här. När vi lämnade lägerområdet för att återvända till Krakow och verkligheten kändes det på något sätt som att vi lämnade alla fångarna kvar. Det kändes som om de fortfarande låg och sov i barackerna.
Det sista stoppet var på perrongen utanför lägret dit tåg med kvinnor, barn och män, gamla, svaga och sjuka anlände för att forsla dem till lägerområdet, eller i vissa fall direkt till gaskamrarna. Det var på denna perrong familjer separerades och för sista gången såg varandra för att alla gå sina öden till mötes.

Det var så mycket intryck och så mycket som var svårt att förstå denna dag. Vi kommer aldrig att förstå hur offren kände, inte heller förstå hur soldaterna kände. Vi kommer aldrig att förstå vad som utspelade sig i Auschwitz Birkenau. På samma sätt kommer vi inte kunna få er att förstå hur vi kände. Hur allting uppfattas är högst individuellt och det går inte att generalisera. Det vi upplevde var stor sorg, ånger, smärta, ondska, skam och extrem tyngd.

God kväll byggbussen!

Nu sitter vi i vår jättefina lägenhet mitt i Kazimierz (en supermysig gammal stadsdel i Krakow). Vi har precis kommit hem efter att ha spenderat några fantastiska timmar på stadens opera. Lucia di Lammimore avnjöts och det var fem mycket nöjda åhörare som lämnade byggnaden efter tre akters underhållning (Mari för att hon fått se sin favoritopera, vi andra för att vi för första gången fått se detta fenomen och kommit på att vi gillar det!).

Vi började dagen med att stiga upp vid den mycket angenäma tiden 04:30 för att ta en taxi till Lublins tågstation. Vid lunchtid anlände vi till Krakow där vi mötte upp Beata - en polsk dam vars lägenhet vi hyr under vår vistelse här. Efter att ha ätit lunch och strosat runt i de gamla kvarteren så blev vi oerhört tilltalade av de gula turistbussarna som ständigt passerade på gatan. Därför bestämde vi oss för att följa med en sådan fin buss. Turen innefattade de judiska kvarteren, Kazimierz, och det judiska ghettot. Eftersom den svenska inspelade rösten som skulle agera som guide var svår att förstå (vi befarar att Google transalte hade ett finger med i spelet) blev vi istället guidade på engelska. Vi besökte synagogor, monument och andra platser som vittnade om historien. En av dessa platser torget där det deporterade judarna fick vänta på avgångar till koncentrationslägren. Idag står det ett stort antal stolar av järn på torget som symboliserar de möbler som kastades ut på gatan och som en gång tillhört de deporterade judarna.

Vår söta chaufför gick med på att köra oss till operan för att köpa biljetter. Det var lättare sagt än gjort. Att vara vilse på motorvägen i en gul turistbil som max kör i 40 km/h är rätt spännande. Lyckligtvis slutade denna resan bra, vi fick våra efterlängtade biljetter och Mari var lyrisk.

Opera har en läkande kraft precis som Mari så bra sa: När man går runt och ser vilka hemskheten människor kan utsätta varandra för kan man komma ihåg att vi även kan göra vackra saker. Såsom opera.

Sedan utforskade vi Polens dansgolv och släppte loss i en rungande dans med härliga polacker.

Den forsta dagen i Warszawa.

Dagen borjade med frukost pa vart hostel. Med Warszawas stadskarta i hogsta hugg letade vi reda pa den narmsta vagen till Okopowa Street Jewish Cemetary. (Det Maria skrev om har).

Kanslan pa kyrkogarden ar svar att beskriva och vi reagerade alla pa olika satt. Nagot de flesta av oss kande valdigt starkt for var de olika minnesmonumenten (titta pa nagra av dem har). Speciellt berorda blev vi av ett minnesmonument over alla de barn som forlorade sina liv i Warszawas ghetto. Over en miljon barn fick satta livet till under de tre ar som ghettot existerade. Det fanns en text pa monumentet skriven av Jack Eisner: "Grandma Masha had twenty grandchildren, Grandma Hana had eleven. Only I survived".

Stamningen pa kyrkogarden var verkligen speciell. Over 200 000 gravstenar samlade pa ett och samma stalle, ihoptrangda och i vissa fall trasiga och valta. Eftersom hela familjer utplanades under forintelsen fanns det i manga fall inga som kunde ta hand om gravarna och efter kriget lamnades manga till att forfalla. Runt kyrkogarden flot storstadslivet i Warszawa pa som vanligt men inne pa kyrkogarden stod tiden stilla. De orakneliga gravstenarna, i olika utformningar och fran olika tidsepoker, stod och lag ostrategiskt utplacerade omgivna av skog. Det gav ett lite spoklikt intryck.

Efter ett par timmar pa kyrkogarden kande vi oss fardiga och tog da sparvagnen in mot staden till "det lilla ghettot". Vi at lunch pa en italiensk restaurang och promenerade sedan in i det forna ghettot. Med vara forkunskaper som grund och med kartan till hjalp vandrade vi runt mellan olika historiska platser. Vi koncentrerade oss pa att forsoka forsta, iallafall litegrann, av det som skett pa platsen. Ghettot i Warszawa forstordes nastan helt tillsammans med resten av staden, men Proznagatan finns kvar aven om den ar forfallen. Fonstren ar forbommade och rutorna saknar glas. Tegelvaggarna ar sonderfallet och slitna. Dar har man satt upp bilder pa "vanliga" invanare i ghettot, invanare som fatt satta livet till under krigsaren. I ovrigt finns inte manga spar, de flesta husen star tomma. Dock finns det byggnader pa gatan som ar upprustade och dar livet har gatt vidare.
Det mesta av staden forstordes nar de tyska nazisterna lamnade Polen; darfor ar resterna fran det gamla ghettot inte manga. Ofta fick vi forsoka tanka sjalva hur det hade kunnat vara och hur det hade kunnat se ut.
Vi gjorde ocksa ett besok i Nozyksynagogan, den enda kvarvarande synagogan i Warszawa sedan Forintelsen da ovriga 400 synagogor brandes ned.

Dagen avslutades med ett besok i gamla stan dar vi strosade lite och at middag pa en mysig restaurang. Det var var onsdag.


Kyrkogarden


Barnmonumentet


Minnesmonument av Janusz Korczak tillsammans med sina barnhemsbarn som han foljde in i doden i Treblinkas gaskammare (las hans historia har).



Proznagatan (den intakta gatan fran Warszawaghettot).

Hej Byggbussen!

Har kommer en liten halsning fran Polen! Ty nu ar vi antligen har! Vi har gjort oss hemmastadda pa ett riktigt mysigt Hostel i Warszawa. Helt obeskrivligt mysigt enligt Elin och Carro!

I denna sena kvallstimme sitter vi och planerar morgondagens program over en kopp varmt te. Mari blev trott, gav upp och gick och lade sig. Inte sa konstigt efter den har langa dagen.

Vi borjade resan i ottan, narmare bestamt gick taget redan vid sju pa morgonen... Vilket i sin tur gjorde att vi fick lite trevlig kvalitetstid i Malmo stad. Nar vi efter en forvanansvart kort flygtur kom fram til Warszawa firade vi det med en underbar middag pa en underbar resturang med var underbara projektgrupp. Nu ska vi lagga oss i vart mysiga rum och bli riktigt utvilade infor morgondagen.

God natts somn!

Godkväll Byggbussen!

I morgon bär det av! Nu är jag här igen, kvällen innan utan att vare sig ha tvättat eller packat... Men bara man blint följer vår packlista så kommer det nog bli bra. (Jag har redan omsorgsfullt lagt ner häftstiften till häftapparaten i väskan) Jag ville nog mest säga hej och önska alla andra i projektgruppen god packningslycka! Jag tror nämligen inte jag är ensam om panikpackningen, inte heller om att ha resfeber.

Så, Hej! och God packningslycka!
                                                                   /Carro

                <--     tyckte de var fina :)