God Morgon Världen!

Nu ni, kära vänner, ska jag pallra mig iväg till min dagssyssla. Jag är nämligen sushikock för tillfället och idag ska jag rulla rullar i åtta timmar...

Chefen och han lilla lilla fru är urgulliga! Speciellt när det försöker tilltala mig!

"Caloliraa, du maste lulla lullaa'"

(Ni måste föreställa er en liten kinesisk dam med extremt kinesisk och näsal ton

-mycket gulligt!)

Fast en sak som inte är lika gulligt är jag i kockhatt... usch. Det är en lång, rätt tajt mössa vilken är menad att lite avslappnat hålla håret på plats. Men ack nej. På mig sticker öronen rakt ut, jag ser fruktansvärt skallig ut och så har jag ett himla skå med att få den att inte glida ner vid ögonbrynen.

Det ser ut som en riktigt ful och opasslig hiphop Durag. 

Ungefär såhär:

Om ni har vägarna förbi, kom gärna och ät!

Men jag kommer demonstrativt vara vänd mot väggen!

HejHå!

Ja. Ungefär så ser min lilla kvart ut nu.

Men vad hade jag väntat mig...Istanbul är lite som att gå runt in en ovanligt stor indiskabutik. Att jag skulle komma hem med packningen överfull av orientprylar säger ju sig självt.
Men jag gillar'e!

Detta är ett annat litet projekt jag haft för mig under resan (till mina båda reskamraters förtret)

Här får ni ett snällt litet smakprov!

Tänk att jag klarade mig i över 5 veckor utan riktiga pankakor...

Nu är järngänget på lunch! Måns spiller kaffe och kladdar ner Marias mobilfodral med carbonarasås. Precis som det ska vara!

Hej & Hallå hela världen!

Då var man tillbaka på ruta ett igen, känns himla konstigt faktiskt. Och lite overkligt. För ganska exakt 24 timmar sen låg vi nedbäddade i våra skrikigt orangea lakan i Istanbul och pratade minnen. Nu ligger jag nedbäddad i mitt faktiskt (!), ganska så iordningplockade rum (med något mindre skrikig färg på lakanen) och ville mest meddela att jag saknar er kompisar! Mycket! I 38 dagar har jag kunnat säga det som dyker upp i mitt huvud rakt ut i luften och alltid fått ett medhållande hummande från någon av er (förutom den gången Carro lyssnade på ljudbok och missade det kanske mest viktiga hummet under resan... Men du är förlåten kompis, för den här gången..). Nu får jag nöja mig med ett leende från bilden på Bergman (träbiten jag fick i julklapp,) vilket i och för sig inte är så illa - han ser så snäll ut. Och förstående. Dessutom är bakgrunden enastående.

Och tack för världshistoriens finaste resa världens finaste kompisar. Ha det bäst i Stockholm Carro, kändes jättekonstigt att lämna dig där. Ät lite havregrynsgröt för mig också Epan, kändes konstigt att lämna dig också faktiskt (även om det var utanför mitt eget hus vi skildes åt..) och Månsis, vi lunchar på lördag!

Ja, det var väl mest det. Puss och godnatt!

Förresten! jag har ätit mammas hembakta bröd med ost. Det var efterlängtat. så ni vet.



Bilden som jag tycker så mycket om, mest för att Carro är så himla söt på den:

Hej Carolinakategorin.

Just nu känns det riktigt hemskt att behöva skriva i den och inte i "TågluffiÖst". Jag har just skiljts från mina andra hälftar, eller tredjedelar om ni så vill. Och det är lite som Elin sa, att vi liksom vuxit ihop och då blir det ju extra skumt att inte hänga längre... Fast hon uttryckte det mer som "Att resa med er är som att gå omkring ensam".. Men vi förstod hur hon tänkte, lille Epan.

Just nu hänger jag i en svettig tunnelbaneögla och försöker hålla balansen med min aningen utstickande väska på ryggen. Lite som i Istanbul, om man tänker bort alla iPhones, faktumet att alla är knäpptysta och att det inte är någon som slibbigt viskar "Hellåh, haw ah juh?" i örat på mig.

Elin och Maria!
Allvarligt talat.
Jag fixar tydligen inte att resa utan er... Nu ringde Rebecka, jag vaknade ut min blogginläggs-koma och har tydligen åkt sjuukt fel. Kanske helt enkelt glömt hoppa av.

Vilken Röta!

Men nu till det jag egentligen ville ha sagt i detta halvlångdragna inlägg:

Ni, mina bästisar, har gjort världens underbaraste resa alldeles guldig i kanterna.

Tack och puss ❤

Nu blir det kak-kalas på bussen, för kakpaketet vi burit med oss i en och en halv vecka gick helt oväntat sönder och vi har ingen annanstans att lägga innehållet i än våra magar. Göttans, lite serbiska chokladkex sitter aldrig fel!

Nu ska ni få höra! Inför vår lilla tripp sa vi att vi inte ville lägga mer än 15 000 på resan, allt som allt. Då planerade vi att vara ute i 30 dagar och att åka hem gratis på interrailkortet. Alla sa att det var orimligt och att vi inte skulle klara det. Vi satt nyss och räknade lite över varsin Burger King-cappuccino och kom fram till något mycket trevligt och glädjande; vi har sprängt budgeten, men bara med en minibomb i form av 24 kronor! Och då har vi ändå varit ute i 8 dagar extra och köpt flygbiljett hem istället. Så nu är vi lite stolta faktiskt.

Vi tänkte berätta lite om gårdagen också, när vi ändå är igång. Sista dagen i Istanbul började på en takterass med utsikt över havet, där vi åt en något chilikryddad omelett och hjälpte kyparen lösa mysteriet med de okända schampoflaskorna. När vi suttit så länge att personalen började bli misstänksam vandrade vi ner mot vattnet och insöp vår sista ranson av sol och hav. Sen drack vi lite turkiskt te. Igen.

Tillbaka på vandrarhemmet träffade vi två sköna, glada killar från Algeriet som genast blev peppade när vi sa att vi ville ut och käka, så tillsammans med dem spatserade vi iväg mot restaurangområdet för att sätta i oss resans sista, och typ tjugosjunde, pasta med krämig svampsås. Riktigt trevlig kväll! Sen gick vi hem och packade. Och sa hejdå till de underbart söta kattungarna på hostelet. Sorgligt kändes det.

Nu ska vi slutföra vår dikt om Istanbul. Helsvensk!

(Skulle skriva "hejsvejs" men mobilen tyckte nog att helsvensk var ett bättre ord.)

Här sitter vi i varsin turkos sammetssoffa med en vattenpipa och varsitt glas fruktte. Näst sista kvällen i Istanbul och näst sista kvällen på vår resa. Känns konstigt! Vi vill inte hem än, för vet ni? Här är det VARMT. Och här finns massor av nytt att upptäcka. Och en riktigt mysig tekultur - vi tar tepaus minst tre gånger per dag.

Annars går sista tiden här mest åt till att försöka insupa livet och atmosfären i staden, och till att göra våra favoritgrejer (dricka te på fina ställen, äta crème caramel och rostade kastanjer, gå i bazaarvimmel och hänga i solen). Idag gjorde vi även något ganska typiskt turkiskt: vi gick på hamam! Det var ... En spännande upplevelse. Våra hudar har nog aldrig varit så skrubbade, och nu har vi ingen solbränna kvar. De skrubbade bort allt. Men det var det värt, för det var grymt skönt! Skönt, och något skumt. Vi lämnar det där.

På grund av bristande teknik osv lyckades vi inte ladda upp bilderna ikväll. Tråkigt tycker vi.

Nu tar vi natt, för detta håller ju inte. Sov gott kompisar och släktingar (förmodligen mest av det sistnämnda ...) . Vi ses kanske över en bildbomb imorgon istället!

Idag har vi: ätit färsk fisk på macka, hängt med fiskargubbarna på Galatabron, varit i en fin moské med fin mosaik i, shoppat en smula, blivit ombedda att klippa mustaschen, köpt näsdukar av en tant bara för att hon var så gullig, avnjutit en efterlängtad crème caramel, sprungit i Grand Bazaar, haft kakpicknick i skuggan på en gräsmatta, käkat äkta turkisk kebab, delat en kanna te i Tea Garden, gosat med kattungar, besökt Spice Bazaar, druckit nypressad granatäppeljuice (grymt gott) och varit i en hipp affär på tre våningar. Med mera. En bra dag!

Nu sitter vi på hostelet efter en lång dag i Istanbul. Maria lyckades efter mycket övertalning få den lokala katten att hoppa upp i hennes knä, endast för att genast se den krypa över i Elins knä istället. Ibland är livet hårt!

Gårdagen var också bra, förresten. Vi åkte till en ö utanför staden och solade och badade. Killen som hade hand om solstolarna jobbade på alla sina kunders solbrännor samtidigt - han vände stolarna åt oss och bad oss flytta om vi hamnade i skuggan. Söt! Dock gick han ut lite väl hårt, och vi brände oss mer eller mindre alla tre (Elin mest som vanligt).

På återseende om några minuter då vi tänkte släppa en bildbomb.

När vi var på bazaren häromdagen fick vi höra en konstig sak. Då vi gick förbi en försäljare tittade han på oss, frågade vart vi kom ifrån, varpå han fyllde i med "China?... Japan...?"
Ehhhh.. Va? Men kanske hade denna lilla förvirrade man rätt. Kanske kan vi åka till Asien och smälta in som blåbär i blåbärsskogen.

Eller vad tror ni?

Vi har hamnat på ett turkiskt födelsedagskalas. Så vi sitter och äter turkisk tårta med släkten och firar 58:åriga "Majk". Man undrar lite hur i all världens frid vi har lyckats hamna här, men vi gillar det!

Grattis Majk!

Det här är Sonya. Hon är en charmigt upprörd toatant (ni vet en sådan som tar betalt innan toalettbesöken och delar ut papper mm.). Båda gångerna vi bytte tåg in Zagreb sprang vi på henne. Andra gången blev hon så glad att hon bestämt ville byta nummer med oss alla tre (en räckte inte!) och fick oss att lova att smsa nästa gång vi kom till Zagreb. Sonya kunde ingen engelska men var lika glad för det, vi kommunicerade med teckenspråk, teckningar och tolkhjälp från förbipasserande toabesökare. Innan vi lämnade den lilla toaletten var hon dessutom tvungen att posa med alla tre på olika kort innan hon tillät oss gå. Söt tant och en fin kompis.

Hutt, hutt!

Nu har vi anlänt till vår slutdestination - Istanbul! Här bor vi på ett hostel som heter "Stray Cat", där vi träffat tre små femveckors kattungar. Urgulliga! Nattåget var mysigt, och vid gränskontrollen blev Elin utskrattad av passpolissnubben. Ingen mer än han vet varför, men något var tydligen sjukt kul. Sen åkte vi lite buss, och när vi kom fram stövlade vi in med våra tågluffarkläder och ryggsäckar på ett jättefint café där vi åt frukost med olika sorters turkiskt te. Nu ska vi gå och göra vårt bästa för att bli lite fräscha. Hejpåettag!

Fast Elin ser faktist inte ut så! (Förutom när hon ska se riktigt tuff och hotfull ut på Pragiansk buss-där de förövrigt struntade i att visa den utlovade ScoobyDoofilmen...vi krävde pengarna tillbaka...)

Så här ser hon ut när hon har spillt kaffe över sig på en balkong i Rovinj!

Mycket söt tycker vi!

En hälsning från Sofia:

Nu har vi ätit lunch på ett aningen skabbigt ställe mitt i Sofia. Servitriserna springer obekväma runt i alldeles för korta kjolar de antagligen blivit påtvingade. Elin försöker skilja de röda kycklingbitarna från de färdiga med en liten ficklampa.
Nu ska vi hitta en fleamarket och den berömda källan för att förbli evigt unga. Låter ju inte helt fel kan man tycka! Sen går nattåget till Istanbul.

Hejdå från Maria A och Carolina W,

...

Och Epan. Hon är finast.

Bild 2.

Maria lyckas inte riktigt göra det bekvämt för sig. Hon provar olika metoder varav vissa till stor del begränsar syretillgången.

Bild 3.

Maria somnar.

Tjatja alla läsare!
Vi ber om ursäkt för dålig uppdatering, vi ska försöka bättra oss!

Igårkväll var vi ute med en australiensare (som vi delat tågkupé med nästan hela vägen till Belgrad) och hans roommates, en småskum kille från Turkiet och en tjej som var tandhygienist. På något sätt hamnade vi på en serbisk gay/svartklubb i ett lägenhetshus med glaslösa fönster, där det kryllade av sköndansare med fantasifulla moves ... En väldigt udda men spännande upplevelse må vi säga! När vi skildes åt tidigt imorse fick vi den turkiska killens nummer och klargörandet "I can not see you tomorrow and I don't know if we can travel together to Istanbul". Det var ju synd att vi missade den chansen liksom. Men vi får försöka överleva.

Imorse låste vi in oss på vårt hostel. I säkert 10 minuter stod vi alla tre, mer eller mindre förbannade, och slet i dörren. Efter att ha ringt hostelpersonalen och bestämt deklarerat att det är något fel på dörren fick vi den stackars personen som svarade att lova att så fort som möjligt komma och släppa ut oss. Precis när vi avslutat samtalet lyckades vi dock hitta nyckelhålet och kunde gå ut, vilket ledde till att vi var tvungna att ringa en gång till. Så nu tror personalen här att vi är idioter (vilket vi måste tillägga att vi faktiskt inte är - nyckelhålet såg precis ut som en vanlig skruv) och fick oss att pröva och bevisa att vi faktiskt kunde öppna och låsa dörren. Känns väldigt bra.

Vi har åkt turistbuss också! En såndär röd med öppet tak, fullsatt med lönnfeta, svettiga turister i hawaiiskjortor och magväska, där alla hänger ut över takräcket för att fotografera varenda liten sten som har något exotiskt eller speciellt över sig. Självklart gjorde vi vårt bästa för att passa in, så nu är kameran full av halvintressanta, småsneda, lite suddiga bilder på ambassader och kyrkor från hela Belgrad. Typ. (Dock hade vi inga hawaiiskjortor. Och vi tog inte så mycket fula bilder, mest fina). Att hörlurarna vi utrustades med fylldes med klassisk synthmusik lite då och då gjorde det hela bara ännu bättre.

Vi har även tittat på ett gammalt fort, sett en extremt skäggig man i pälsmössa (som vi förövningar befarar var hans före detta katt...)gå och sjunga för sig själv och unnat oss lite protein på en jättemysig restaurang. Belgrad är bra, och vi gillar det!

Det var allt för oss ikväll, nu ska vi hitta en traditionell serbisk bar.
Hoppas ni kan hålla ut till nästa inlägg!

Tjenixen på er!
Vi hänger just nu på vår balkong i Mostar. Klubben under oss spelar arabisk discomusik. Våra två sista boenden på resan är precis bokade, och vi sitter och återupplever minnen från tidigare destinationer samtidigt som vi är lite ledsna eftersom det bara är två stopp kvar. Tiden går så fort och vi vill inte sluta resa riktigt än! Fast det ska vi inte heller, ju. Det är typ två veckor kvar. Helt jättenice.

Idag åkte vi tåg som, till vår stora glädje och uppsluppenhet, var tillverkat i SVERIGE! Så alla varningstexter (typ "hoppa helst inte av i farten") var på svenska. Praktiskt för oss, men knappast för resten av tågresenärerna som mestadels var bosnier ... På detta Sverigetåg blev vi även serverade kaffe (en viss avgift tillkom) av en glad liten man. Vi blev glada, tills vi började dricka och insåg att "kaffet" mest bestod av sump. Lite likt "3 in 1"...Halvgott. Bilden nedan illustrerar godheten.

PappaStefan:

Har jag lyckats med postern till ölreklamen?

Här kommer en typisk outfit à la Maria under denna resan. Ett par rejäla, riktigt välanvända skor i (halv)vitt och knallrosa, självklart med strumporna väl synliga (strumpor från Newbody). Tröjan är chict knuten över höften för att skapa den rätta luftiga känslan, och som pricken över i har vi den extremt fashionabla "gula väskan", en gåva från Posten given till Marias mor någon gång på 70talet. Den är snygg, praktisk och bär Postens emblem (om än något slitet). Ett måste på resan!

Vi sitter här och socialiserar oss lite med våra hostelvänner - en fransman, en kanadensare och en från Australien. Tror jag. De informerade oss just om att vi blivit felunderrättade om tågtiderna, vilket innebär att vi måste gå upp 05:30 imorgon. Tanken på det får oss att jubla!

Annars har dagen varit bra. I har skaffat oss lite lärdom om bosnisk historia, åkt kollektivt och testat traditionellt bosniskt kaffe. Gott kaffe!

Sov gott allihop, och glöm för all del inte att stänga av gasspisen! (Vi har lärt oss använda gasspis, förresten. Liksom bättre sent än aldrig tänkte vi.)

Ett par bilder från kaffehuset:

Morgonens popcorn går till Carolina som med spänstiga och otroligt kvicka fötter sprang till Konsum och köpte yoghurt och sedan till bageriet härintill och handlade bröd (på ungefär samma tid som Elin hann kissa och Maria klä på sig). Så nu sitter vi här, äter världens godaste frukost, planerar dagen och har det allmänt jättebra!

å

Elin hittade nyss någons trosor i hörnet på frukostbordet ...

Jaja, ha det!

Hallå världen!
Nu sitter vi i... Zagreb! (Igen). Vi borde nog sluta berätta om våra framtidsplaner, de förändras nämligen hela tiden. Om några timmar hoppar vi på ett nattåg och imorgonbitti kommer vi, efter ca 24 timmars resande att vakna upp i... Sarajevo! (Det kunde ni aldrig ha gissat, eller hur?).

Idag har vi åkt tåg, åkt buss och lite tåg igen. Vi började dagen med resans (världens?) snabbaste spurt med våra 17(18,19?)kilosväskor på ryggarna. Upp för backar for vi, genom folkmassor, över Zadars halvtomma gator (eller halvfulla kanske man ska säga, det låter nämligen mer positivt enligt vår hyresvärds mamma - en kort, rektangulär liten gudstroende tant på ca 60 vårar med sjukt mycket livsråd som ni ska få höra om i ett annat inlägg). På världsrekordtid (typ 3 minuter enligt Carro, 9 enligt Elin ... Så vi säger väl 6) så var vi iallafall på plats i ett litet skumpande tåg - och det var då för väl eftersom det var vår enda chans på hela dagen att faktiskt komma i från Zadar och vidare ut i världen. Vi behöver väl förresten inte nämna varför vi sprang? Vi råkade nämligen (för en gångs skull, kors i taket) vara ute i liiiiite sen tid.

Idag har vi, bokstavligen, åkt genom höga berg och djupa dalar, både över och under molnen, på en av Europas (enligt vår lilla interrail-broschyr) finaste järnvägssträckor.

Så här är vi nu, tillbaka i Zagreb där vi bytte för att komma till Rovinj för bara några dagar sedan. Men vi trivs med denna lilla extrasväng, den ger en fin ring på vår karta där vi fyller i vår resväg.. Och det är ju egentligen det viktigaste.

(Vi har dessutom ätit konstant sen vi kom hit. Sallad, rostade kastanjer, kaffe och nu middag.)

Här sitter vi och avnjuter caféfrukost i godan ro, då jultomten kommer spatserandes runt hörnet. Inte precis vad man väntar sig, men rätt skoj!

Idag gick vi upp och badade innan frukost! Det var halv-varmt (iskallt) men härligt ändå. Och nu dricker vi stora mängder kaffe och käkar äggröra. Idag kanske vi ska klippa håret. Eller utforska staden på andra sidan bron. Eller nåt, vi får se.