Tänk att jag klarade mig i över 5 veckor utan riktiga pankakor...

Hej & Hallå hela världen!

Då var man tillbaka på ruta ett igen, känns himla konstigt faktiskt. Och lite overkligt. För ganska exakt 24 timmar sen låg vi nedbäddade i våra skrikigt orangea lakan i Istanbul och pratade minnen. Nu ligger jag nedbäddad i mitt faktiskt (!), ganska så iordningplockade rum (med något mindre skrikig färg på lakanen) och ville mest meddela att jag saknar er kompisar! Mycket! I 38 dagar har jag kunnat säga det som dyker upp i mitt huvud rakt ut i luften och alltid fått ett medhållande hummande från någon av er (förutom den gången Carro lyssnade på ljudbok och missade det kanske mest viktiga hummet under resan... Men du är förlåten kompis, för den här gången..). Nu får jag nöja mig med ett leende från bilden på Bergman (träbiten jag fick i julklapp,) vilket i och för sig inte är så illa - han ser så snäll ut. Och förstående. Dessutom är bakgrunden enastående.

Och tack för världshistoriens finaste resa världens finaste kompisar. Ha det bäst i Stockholm Carro, kändes jättekonstigt att lämna dig där. Ät lite havregrynsgröt för mig också Epan, kändes konstigt att lämna dig också faktiskt (även om det var utanför mitt eget hus vi skildes åt..) och Månsis, vi lunchar på lördag!

Ja, det var väl mest det. Puss och godnatt!

Förresten! jag har ätit mammas hembakta bröd med ost. Det var efterlängtat. så ni vet.



Bilden som jag tycker så mycket om, mest för att Carro är så himla söt på den: