Tänkte att vi skulle starta en liten gästbloggskategori, för vänner som vill skriva om sina resor men inte riktigt orkar/har tid att/(lämplig anledning) starta egna resebloggar. Här kommer ett första inlägg, enjoy!

Jag ser en by som jag levt i nu i en vecka. En vecka kvar av havets ljud när jag går en morgontimma eller vilken tid på dygnet jag än väljer att gå, springa eller försöker lära mig att stå på händer i sanden som sträcker sig i en timmes tid nar man springer. Jag testade en gång, men det var däremot inte smart att springa nar solen går ner bakom horisonten. När jag skulle vända om så var natten och ljus från de få hus som var utplacerade längs strandens utkant det enda jag kunde se. Mörkret hade redan funnit sin väg från dagens slut.

En månad har jag varit i Ecuador som är ett land som har så otroligt mycket i både natur, öppenhet, arkitektur och pengar. Vart jag än kollar ser jag hus som är halvfärdiga, smutsiga gator, människor som verkligen kämpar för att kunna överleva. Alla pengar verkar gå ut från landet eller i fickan på de få rika som finns här. Rika som nästan aldrig ger en hjälpande hand till de behövande.

Så kallt som jag beskrev situationen här är inte riktigt sant men för inte så länge sedan var det verkligen allvarligt. Jag ser ändå lite folk som har rest sig från smutsen och lite av de rika som hjälper då de kan. De som är fattiga trivs ändå för de har alkoholen som hjälp. Barnen är däremot helt underbara de kan spela fotboll med en tom vattenflaska mellan turisters ben och skratta och tror säkert det inte finns något mer att få som behövs för att ha roligt. De i sin värld har allt de behöver utan elektronikens fasta grepp.

Är nu i Montañita, där jag funnit mitt mål: att börja tänka tanken att det enda som krävs är tre andetag för att vi ska se det som vi redan vet.

/Mathias Pettersson-Sango