Sitter nu här sista kvällen/natten innan jag ska åka och är nästintill helt lugn. Vilket dock oroar mig jätte mycket! Jag borde vara jätte stressad och jobbig. Tror det dock beror på att jag inte fattat att jag ska åka. Det märkte jag även igår och idag då jag sa hejdå till kompisar och släkt. Jag blev inte ledsen eller något för jag verkar inte fatta att jag ska åka. Känns som det är dags att göra det nu, jag åker liksom ganska snart. Det som jag tycker dock är jobbigt är att lämna mina två bröder. Mille och Max. Visst det är bara 3månader, men Max har jag som längst varit borta ifrån en vecka. Så tre månader känns otroligt långt. Likadant med Mille, de är nog de två jag kommer sakna mest.

Förutom oron över att jag inte är orolig, så är jag så stört taggad på denna resa! Tror och hoppas det kommer bli väldigt lärorikt och spännande. Det är helt otroligt, Jag åker liksom imorgon!!! Då hoppas jag att kvalitén på innehållen i mina blogginlägg ska öka, tillsvidare får ni klara er med detta.

Imorgon åker jag!!

Måns

Ojoj, här har det varit dålig uppdatering från min sida. Beror dock på att det just nu är fullt upp i mitt lilla liv. Under de senaste två veckor har vi som skrivet haft besök från Norr av vår älskade syssling Mattias Spante. Har varit helt fantastiska och välbehövliga veckor som har bestått mycket av spelande och mys. Väldigt skönt att få tänka på annat än resan och umgås med kompisar.  När Spante är nere har man aldrig tråkigt! Huvudpunkterna under dessa dagar har varit:

14/2 alla hjärtansdag.

Skall spenderas med dem man älskar så jag umgicks med vänner. Jag, Elin, Spante, Ek och Max var på Harrys, Oliver kom senare, där vi åt gott och var med på Musikquizen. Tyvärr höll inte vår musikkunskap samma klass som maten då vi slutade tredje sist. Men som man brukar säga, det viktigaste är att man har roligt och det hade vi!

19/2 Milles födesedag.

11 hela år är nu min lillebror fylld, vill inte riktigt att han ska växa mer. Under själva kalaset så sjöng jag, Ludde, Max, Lukas, Tobbe och Lukas en egenkomponerad sång till Mille. Finns att köpa på itunes och på spotify. :D nej, men skämt och sidor var det en rolig kväll både för mig och förhoppningsvis för Mille

20/2 Hejdåfest

Jag hade ordnat en hejdåfest till mig själv. Vi var ungefär 20personer som var i lägenheten och åt Pizza och körde Musikquiz som två av mina kusiner hade fixat. Denna gång gick det bättre än på Harrys då mitt lag kom delad etta. Efter det bar det ut mot Harrys. Var en riktigt rolig kväll, en perfekt hejdåfest. Tack till alla inblandade!

23/2 Heldag på Kalmartravet

Trav och trav stod på schemat. Halv tolv anlände vi till Kalmar Trav bana och var där till halv sju. Tyvärr gick inte spelet något vidare med det var väldigt trevligt! På kvällen var det dags för min sista utgång innan jag lämnar landet. En utgång som slutade men en himla lång efterfest. Eftersom folk kom i omgångar och ville ha sovplats hos oss så la vi oss inte förrän klockan sju på morgonen. Var dock en rolig efterfest som även den innehöll en musikquiz.

Den 25/2 åkte Spante hem. Två Bra veckor där Elin har lärt sig hur det är att vara med i ett killgäng:D Hoppas det har varit lärorikt för henne.

/Måns

Igår var vi på Yogakurs.

Bild 1. Såhär förväntades det att vi skulle se ut. (rätt najs utsikt btw- Volcan San Pedro till höger)

Bild 2. Såhär kändes det. Speciellt när hon avbröt sig i sin djupt mediterande "framåtblickande hund" enbart för att springa bort till oss och dra lite i oss. Så det skulle bli mer eller mindre rätt...(utdrag ut Carolinas bok)

Påväg till Panajachel

Update från minibuss.

När vi kliver på den redan rejält tillbucklade minibussen sitter "Donald (Guates motsvarighet till SantaSuperstarNumberOne)" där. Hur stor är chansen egentligen?!
Vi funderade på om den gubben alltid är full eller om han bara har sådana personlighetsdrag...lite av båda kom vi fram till!
Till vår förvåning kom han faktiskt ihåg oss, så då fick vi varsin guldig chokladpeng.(Tror bara det är han i hela detta land som jämt går runt med ett antal chokladpengar för att kunna ge bort om någon skulle råka vara snäll. Ifall ifall liksom)

Efter att han hejjat och håat en stund om diverse udda saker kom han plötsligt ihåg att han glömt hämta de två baguetterna han tidigare köpt. Han hade helt enkelt beställt, sprungit iväg en snabbis medan han väntade och sedan råkat glömma bort alltihop. Jahaja.

Det verkar som att "Vulcan Fuego" utbrottar sig där borta. Det bolmar rök i långa banor.

Maria sover med öppen mun också, söt!

Det gör visst Donald med.

By the way (1.)så förstår jag för första gången vad folk menar med att det är torrperiod nu. Det är himelens vackert med alla små fältlappar och jag kan verkligen tänka mig hur grönt det skulle kunna vara.

By the way (2.) så tror jag att den personen som lärde vår chaufför köra bil tog lite ledigt då och då. Eller tyckte han bara inte att delen om hur man använder växlar var så viktig. För här är det "ettans växel eller ingen växel!" Det gör riktigt ont i den lilla mekanikern i mig när man hör hur chaffisen misshandlar den stackars bussen. (OBS: den LILLA mekanikern i mig- den som på sin höjd vet hur man sätter på vindrutetorkarna...mer finns tyvärr ej!)

Det var det!

Schnitz!

Här är vårt album från ANINI!

http://m.facebook.com/?_rdr#!/media/set/?set=a.514707165234242.106797.107391199299176&type=1&__user=1624173963

1. Walter

2. Rodolfo och Augustin

3. Israel

4. Freddie

5. John

Kära fans, Hej!

Vi lever, trots misstänkt inaktivitet på bloggen...

Nu sitter vi på det ovanligt fina McDonaldset i Antigua och inväntar kommande buss. Lite "tågluff-stajl"(vi råkar anlända till ett ställe alldeles för tidigt för att någon människa faktiskt ska ha vaknat och vankar omkring i soluppgången i väntan på att diverse snabbmatsresturanger/snabbköp ska öppna)

Vi är by the way på väg till Lago Atitlan och Anabella! Även denna lilla historia kan vara värd att berätta: vi hade nämligen planerat att resa runt lite nu efter ANINI, se det som alla turister åker hit för att se för att sedan åka upp till Atitlan i April. Men hejochhå, det var tydligen i mars vi skulle dit. Så upp och iväg för en månads vistelse i Panajachel! 👍

Så dit är vi påväg nu.

Senaste dagarna har vi spenderat hos gulliga Susanne. Det har inte gått någon nöd på oss helt enkelt!

Mer om detta senare.

Nu kommer bussen.

Pussen.

Man får ju underhålla sig med någonting när den ända vännen i närheten sover...

Här har ni mitt verk.

(Folk har alltid sagt att jag har sinne för konst!)

你好

Har idag gjort mitt sista prov i Mandarin 2. Oerhört skönt. Den sista uppgiften handlade om att beskriva sin dag på kinesiska, och eftersom ni kanske undrar var jag gör på dagarna så kommer det jag skrivit här nedan:

我早上八点起床。我八点一刻叫我的哥哥。 我八点半吃早饭。 我九点学中文。 我上午老学中文。 我学三个小时。我在家里学中文。中午十二点我吃午饭。 我不睡午觉。我下午一点学中文。 我学一个半小时。我下午两点以后用电脑。我很会电脑。我下午四点半喝红茶。我很喜欢喝红茶。我下午五点打电话一个人。她叫Elin。我晚上六点半见我的家。 我 跟我的的家晚上七点吃晚饭。 我们吃瑞典采。 我晚上十一点睡觉。

Klockan åtta går jag upp. Klockan kvart över 8 väcker jag min lillebror och klockan halv nio äter jag frukost. Vid nio börjar jag plugga, jag pluggar hela förmiddagen i ungefär tre timmar. Jag pluggar hemma. Klockan 12 äter jag middag, jag sover inte middag. På eftermiddagen pluggar jag lite kinesiska, ungefär i en och en halv timme. Efter klockan två är jag på datorn. Jag är bra på att använda datorn. På eftermiddagen klockan fyra dricker jag svart te. Jag tycker om svart te.  Eftermiddagen klockan fem ringer jag till en person. Hon heter Elin. På kvällen klockan halv sju träffar jag min familj. Jag äter sen vid klockan sju lunch med dem. Wi äter svensk mat. Klockan elva går jag och lägger mig.

Detta stämmer inte helt. Jag går ofta upp senare och lägger mig tidigare men jag tror inte min lärare kollar upp detta.

Nu kommer dock rutinerna ändras när jag slutar plugga samt så har vi fått besök från norr. Vår kusin Mattias Spante är här nu, i tre veckor. Vilket kommer resultera i mycket spelande på hästar och otroligt trevliga kvällar

Ha det bra!

再见

Bild ett: Maria med gladglada Walter.

Bild två: Carolina får puss av Paola och har sockersöta minstingen Sebastian i knät.

Det är nästan som att vi sitter och tjabbar över varsin kopp te hemma i Kalmar igen.

Hej från ANINI, projektet där vi är och arbetar just nu. Vi har precis ätit middag i matsalen, berättat ungefär fyra gånger för ett barn som vi åt med vad vi äter i Sverige och snart ska vi gå ned till vår fristad (dvs. vårt hus här, hur fint som helst, egentligen är det till för mediterande präster eller liknande... men nu är det vi som bor där).

Och annars? Vi har lite ont om tid att skriva om livet här just nu, men projektet är fantastiskt! Sådan otrolig insats de gör här.

För er som inte vet så är ANINI ett hem för, på olika sätt och nivåer, utvecklingsstörda och föräldralösa barn samt en del vuxna. Alla har de sin egen historia, den ena värre än den andra. Sammanlagt bor det här 76 barn, uppdelade i 6 hus med en till tre vuxna i varje, beroende på hur sjuka barnen är - en del behöver 24 timmars vård, andra är mer självständiga.
Vi har verkligen lärt oss hur mycket som helst den här veckan! Från att knappt ha hälsat på en förståndshandikappad till att verkligen vara med dem. Vi har lärt oss att hur illa det än kan se ut, hur sjuk en människa än kan vara så finner de ändå glädje i mycket, i förrgår var vi t.ex med på "musikterapi" för de svårast sjukaste och trots att de varken kan prata eller förmedla sig på något annat vis så gick det att se vilken glädje detta gav.

Vill ni läsa mer om stället gå in på

www.cuidadanini.org

och läs, där finns också en beskrivning av de boende under fliken "habitantes"... på spanska iochförsig men använd google translate. Och gilla gärna ANINI på facebook också, får de 10 000 likes händer något bra (vi uppfattade inte riktigt vad.. dom pratade snabbt på spanska men det var något bra.).

ANINI behöver seriöst allt stöd de kan få, regeringen ger dem ingenting, de lever bara på bistånd och utan ANINI hade de barnen vi träffar varje dag faktiskt inte haft en chans att överleva.

See ya guyz! 

We couldn't find you on facebook, you have to add us! (Maria Arvidsson, Carolina Wetterstad).

Hope you have fun on the beach!

... på vårt favoritcafe Y Tu Piña También i Antigua. Vi avnjuter cappucinon som under två veckor var vår basföda. Det kändes faktiskt lite som att komma hem när vi anlände hit igårkväll, men nu bär det av mot nya äventyr! 

Ps. Carro hälsar att hon inte är så blek egentligen, det är ljuset. Marita hälsar att hon är så brun.

Vulkanerna Fuego(vänster) och Acatenango(höger). Fuego ryker faktist alldeles på riktigt! Acatenango småfejkar med moln...

Två indiantanter bland frukt och grönt på lördagsmarknaden i Antigua.

Carolina försöker smidigt att för en gång skull undvika att fällas av vågen och få massa sand i näsan. (Monterrico)

Eftermiddagshäng på Earth Lodge.

Vi poserar fint i trädgården på La Union med våra lärare Brenda och Rafael. (I folkmun kallad "RaffeMan")

Soluppgång över mangroveträsket, Monterrico.

Maria vandrar glad i hågen mot Earth Lodge. Mannen i läderhosen heter Nicolas Love och är snäll och klok.

Carolina i strandkanten, Monterrico.

Hamnen i Monterrico varifrån mangroveturerna utgår ifrån.

"Gänget." Nickeboy, Maria och Carro. 4ever.

Vi vill även skänka Marias telefon en extra eloge som mot alla odds lyckas lägga upp bilder!

Hallåhallå där ute i småstugorna!

Nu sitter vi här packade och klara att resa efter fem dagar i Monterico. Här har vi haft det jobbigt ska ni veta, vi är helt utbrända.

Dagarna har sett ut ungefär såhär:

Ca 9:00 vi vaknar, går ut sätter oss i restaurangen och blickar ut över stranden och havet (ligger precis intill). Sen får vi frukosten serverad (Maria har ätit pankakor varje dag).
Ca 10:30 vi går och badar i havet, får lite kallsupar och världens träningspass i vågorna.
Ca 11:00 vi överger havet för poolen. Jobbigt med salt på kroppen.
Ca 11:30 dags för dagens första smoothie. Carolina tar alltid papaya, Maria alltid banan. En kille testade alla på hela drinklistan men vi hittade våra favoriter redan första dagen.
Ca 12:00 soltime, varvat med bad.
Ca 14:30 vi rör på oss igen. Vi går ut i den lilla staden och uträttar något ärende (igår fyllde vi på pengar i våra små guatetelefoner. Det var jobbigt.). Sen sätter vi oss på restaurangen här intill där man praktiskt taget sitter i ägarens vardagsrum, men det är sjukt billig och god mat.
Ca 16:00 vi tar igen oss
Ca 19:00 vi kollar när alla solbrända atleter spelar volleyboll och fotboll på stranden. Bättre än tv.
Ca 19:30 vi äter en lättare middag på hotellet.
Ca 23:00 vi somnar efter att ha hängt med skönt folk.

Sen har varje dag innehållit en dagsaktivitet också av olika slag.

En dag gick vi upp vid 5:00, åkte ut med en roddbåt på ett mangroveträsk. Vi fick information om omgivningen, tittade på djur (Carro visade överraskande nog en helt ny sida av sig själv; under alla år har hon döljt hennes stora intresse för FÅGLAR. Hela kameran är full av bilder. Smyg-ornitologen där.) sen såg vi soluppgången. Verkligen supervackert!

Två kvällar har vi dessutom hjälpt till med ett projekt som ett universitet har här i Monterico där de föder upp utrotningshotade sköldpaddor och sen släpper ut dem i havet. Just promenaden mellan stranden och havet är den farligaste i sköldpaddans liv (visste ni förresten att bara en av hundra sköldpaddor som föds överlever en längre tid..). Så vi var helt enkelt med på sköldpaddans vandring och skyddade den. typ. Ganska snällt eller hur?

Igår fick vi massage med. Det var också nice. Och varje kväll har vi sett underbara solnedgångar.

Nähä. Nu är det dags för oss att dra: först till Antigua och imorgon vidare till huvudstaden för att sen åka till ANINI, spännande! Hörs!

Här kommer ett, för en gångs skull, ganska seriöst inlägg från vår resa.

Ägaren på vår skola i Antigua har startat ett projekt.
Ca 70 % av Guatemalas invånare räknas som fattiga, majoriteten av dessa bor i byarna utanför städerna. Barnen i dessa byar har ofta, av olika anledningar inte möjlighet att gå i skola. De kan t.ex behöva vara hemma för att arbeta eller helt enkelt för att närmaste skolan ligger alldeles för långt bort.

Vuelta Grande är en fattig bergsby utanför Antigua. Familjerna här har otroligt många barn och bor mer eller mindre i olika former av skjul. Det finns extremt dålig tillgång på mat och vatten.

Projektet på la Union gör det möjligt för några av barnen i Vuelta Grande, de som har störst behov av hjälp, att få en riktig skolgång. Skolan står för allt; de hämtar och lämnar barnen med skolbuss varje dag, ger dem mat, kläder och skola. Cirka 30 barn i olika åldrar går just nu i skola på La Union.

En eftermiddag fick vi möjlighet att tillsammans med våra lärare följa med skolbussen upp i bergen. Vi skulle nästan våga kalla det misär där uppe. Trots att vi båda varit i länder som Kambodja och Burma har vi aldrig besökt ett så fattigt ställe. När vi frågade vad vi kunde ta med oss för att hjälpa folket som bodde där var det inte skor, kläder eller skolmaterial som behövdes mest - det var mat som var viktigast, många familjer där saknar nämligen mat för dagen.

När vi var där fick vi verkligen möjlighet att se vilken skillnad La Union's projekt gör. Vi kunde besöka några av familjerna och lämna lite ris. Vi hoppas verkligen få möjlighet att kunna hjälpa projektet mer nästa gång vi kommer till skolan, för det är trots allt bidrag och hjälp från folk utanför som till stor del gör att projektet kan gå runt.