Morsning! 

Här är vi just i denna morgonstund som förvånansvärt inte har så mycket guld i mun. Varför? Joooo, låt mig bara dra vårt öde lite snabbt för er.

Hörni, vi sover på flygplatsen va. Flyget går vid sex imorrn och Lao Airlines har skickat ett målande mail till oss som uttryckligen säger att checkar vi inte in SENAST två timmar innan får vi helt enkelt inte åka med.

Vi kommer till Wattay AirPort cirka klockan tio. Hittar några föga bekväma bänkar och känner ändå att jovars, inte optimalt-men det funkar.

Då kommer kepsbeklädd vakt nr 1 och säger att Hörni, vi stänger nu. Ni får sova ute.

Första gången jag varit med om att en flygplats stänger några timmar på natten. Soft.

Småsnopna sätter vi oss utanför och tänker att det är ju bara fem timmar, värre har man stått ut med. 

Tid för vakt nr 2, även denne iklädd matchande keps. Han berättar för oss att här får vi inte sitta. Vi måste ut på trottoaren.☝️

Vakt nr 3 (tvek på om han ändå kanske var taxichaufför) tror sig veta att det finns något slags guesthouse någonstans inom enkilometersradie. Luddig beskrivning, men okej, vi kör. 

~Här följer en oklar dimma där vi knatar runt flygplatsen i jakt på säng.

Då dyker vakt nr 4 upp, som antagligen tycker vi ser så förvirrade ut att han vill hjälpa till. 

På mörkare bakgata hittar vi hostel, sover tre timmar och går sedan, inte helt pigga hela vägen tillbaka till flygplatsen. (Noga med tvåtimmarsregeln!☝️)

När vi kommer fram har flygplatsen inte öppnat. Vakten ligger fortfarande och myser på sin madrass innanför glasdörrarna. Najs. (Därav bildens touch av uppgivenhet)

Men. Det absolut värsta enligt Tobbe är att han ända sen vi hörde en taskig cover av One Direction's That's what makes you beautiful har haft denna häääärliga melodin på hjärnan. DET är det värsta!

Här! Njut!

//C