Vi gillar kaffet. Det är inte bara för att de har wifi vi jämt sitter här! (Typ)
Tillbaka i skolbänken och tillbaka på favvocafét Y Tu Pina Tambien för att insupa kunskap.
Maria har diskuterat påskharen med sin lärare idag.
Carolina har berättat att hon tyvärr inte kan gå på bio med sin på grund av att hon ska föda. (rent hypotetiskt alltså).
Inga konstigheter, häpp!
Här sitter systerC och läser Harry Potter(vad annars?!) på spanska.
Gotta love google translate❤
Maria och Carolina på ZOO
"Jo, jag har minsann lärt mig språket för grisar idag."
Nu sitter vi åter igen "hemma" i Antigua och har lämnat Panajachel och Anabella bakom oss.
Under månaden som har passerat har vi enbart pratat spanska i Anabellas hus; vilket såklart har lett till en hel del roliga missförstånd och misstag.
Här nedan är en del guldkorn av Carolinas och Anabellas mindre lyckade konversationer. Hoppas ni tycker det är lika kul som jag - delad glädje är dubbel glädje, eller hur är det man brukar säga?
Carolina till Anabella och hennes son:
C: "Skulle vi kunna hjälpa till med lavemanget?"
(Hon skulle säga disken..)
Andra tillfällen:
C: "Alltså vår stad är så himla lugn. På min gata tillexempel, där bor det bara mördare. Och alltid när man går ut så sitter de i fönstren och tittar fram bakom gardinen.
(På hennes gata bor det alltså bara pensionärer...)
"Det här är minsann ett riktigt fågelställe."
(Ett ställe för par).
"Det var jätteintressant! Vi fick följa med honom på en lektion där han lärde ut språket för grisar. Såhär sjunger man guatemalas nationalsång..."
(Hon försökte berätta när vi hade varit med talpedagogen och lärt oss språket för döva - dvs. teckenspråk.).
Vi avslutar det hela med en ca 10 min lång konversation mellan Carolina och Anabella:
C: "Alltså jag har tänkt på en sak. Skämten här i Guatemala är så annorlunda mot de i ex. Sverige."
A (ser lätt förvånad ut): Jaha, hur menar du då?
C: "Ja, jag vet inte om det har med kulturen eller något att göra, men skämten i ex. USA är liksom starkare."
A (lite mer förvånad): På vilket sätt då? Jag förstår inte riktigt..."
C: "Det kan ju ha någonting att göra med att jag inte talar språket så bra.. Jag förstår ju engelska och svenska mycket bättre.. så kanske det är så att jag förstår skämten där bättre än här.."
A (ser om möjligt ännu mer förvånad ut och kanske lite rädd.) : "Ja du kan säker det där bättre än jag.. Jag tror inte så mycket på magi."
C: "Va?"
(Nu kan ni kära läsare byta ut ordet skämt mot häxor - det var nämligen det Carolina suttit och pratat om. Värt att nämna är också att vi under samma måltid diskuterat Harry Potter. Stackars Anabella trodde ju att Carolina på riktigt trodde på allt det där, "häxorna i USA är liksom starkare..").
Hahaha.
Mina misstag behöver vi inte ta nu, dessutom är de så oräkneligt många att då skulle jag få skrivkramp. och det vill vi ju inte.
Allt det här ovan är sagt på spanska också dåva. Men det kanske jag inte behöver nämna.
Nu blir det kvällsdrink på Café Sky,
/Maria
Det här är vi med Anabella:
Lago Atitlan - En "PhotoShop'ad" värld
Lite om Mayacermonin och att vi åt tamales. Enjoy.
Ni kanske vill höra lite om cermonin också? Den mest kulturella upplevelser vi skådat.
Förra veckan åkte vi ju nämligen rakt ut i ingenstans till en liten indianby, Pacanal. Här träffade vi två "Maya präster" som vi intervjuade till Maya-kultur-filmen som vi jobbar på. På eftermiddagen tog vi väskan med sakerna som vi handlat till andarna (mycket specifika mängder av blommor, 20 ljus, två icakassar med rökelser, två burkar coca cola, choklad, muffins, kanel och två flaskor starksprit) och vandrade ut i djungeln. Efter ett tag vek vi av från stigen och kom fram till "offerplatsen" eller vad man ska kalla det. En cirkel med en sten och en liten stengud.
Sen började cermonin. Vi hade formulerat ett tack till andarna som grund till hela cermonin. Detta handlade typ om att tacka Guatemala för att vi får vara här och lära och avslutades mycket vackert med orden "vi vill även tacka livet och be för ett fortsatt bra sådant" - ska det vara flummigt så ska det, tänkte vi.
Egentligen kan man väl inte säga att vi var särskilt delakiga, vi fick hålla ljus intill hjärtat som sedan tändes och fick lite ljuskraffs i håret. Maya- prästerna jobbade desto hårdare. I över två timmar pratade de med andarna, bad, sjöng och "offrade" våra saker. Sen var det slut och vi fick veta att vårt budskap var mottaget. Sen gick vi och tittade på ett bord i metall som de var sjukt stolta över och åt tamales tillsammans i det lilla bysjukhuset.
Pics coming soon...
Det är så vi gör film nuförtiden
Vårt filmprojektet har under dessa två veckor tagit vändningar åt alla tänkbara håll.
Utrustningen vi var ämnade att använda var en dator från 1990 utan varken internet eller fungerande program... Det är knappt ens värt att försöka dra hela "nu ska vi se hur vi kan lösa de här teknikproblemen"-historien.
(Ett tag tänkte vi till och med bära en stor HD tv över hela staden...-vi trodde det var en lösning alltså.)
I vilket fall så får vi helt enkelt klippa ihop hela köret hemma i Sverige. Där det finns tunnare teknik än 60 cm...
(Det är den här tekniken riktigt proffsiga fotografer använder!
Mugg + valfritt antal resturangmenyer.
- finns i DIN butik! )
Häng med kompisMaximon
Carolina vs Maria
Hur lika vi än må vara så finns det en markant skillnad mellan oss. Den ena tänker "den som spar han har" och den andra "njut för stunden, det är viktigast".
Detta visar sig tydligt när vi äter bullar med god deg på toppen.
Gissa vem som är vem?
Santiago Atitlan
Holahola! Que pasa?
Nu är syster Elin påväg till vår del av jordklotet (typ iallafall, Arlanda räknas!), bror Måns i Kinaland och vi sitter för tillfället och dricker lyxkaffe i Santiago Atitlan. Helt otroligt vilka internationella ungdomar vi är kompisar!
Vi lever och frodas till er som tvivlade efter längre uppehåll från bloggandet. Men frukta icke, vi ska minsann uppdatera er om senaste aktiviteter. Senaste dagarna har vi fått vara med om otroligt häftiga saker! Vi åkte med Anabella upp till Pacanal, en litenliten indianby uppe i jungelbergen. Vi intervjuade två traditionella Mayapräster och vandrade sedan upp till en offerplats för att utföra en cermoni. Vi återkommer med utförligare utläggningar.
Idag har vi sagt hej till Maximon, en trägud som bor hemma hos indianfamiljerna och blir omhändertagen som en riktig människa. De byter kläder på honom varje dag, sjunger lite för honom och ser till så att hans cigarr jämt brinner. Mycket sympatisk träman.
(Bilder inom snar framtid)
Barnafödselkonst på Hospitalitot
Hej & Hopp!
Idag har vi haft vår sista dag på hospitalitot, känns lite sorgligt faktiskt, alla där är sjukt söta och snälla (när dom inte tvingar oss göra saker vi inte klarar av, vilket dom iochförsig försöker med hela tiden). Men vi ska dit en snabbis på torsdag igen - varför förstod vi inte riktigt men den som lever får se.
Idag (vi orkar inte skriva om dom andra dagarna, dom får ni läsa om senare - i våra memoarer) har vi varit med på en skola för utvecklingsstörda barn. Vi har skrivit "m, ma, mi, me..." till förbannelse och sytt en toalettrulleshållare. Det var ungefär det. Sen har vi agerat tolk också. Från spanska till engelska till några fysoterapistudenter från USA som gjorde snabbvisit. Vi höll en rundtur på sjukhuset och försökte hålla isär svenska, engelska och spanska. Lite kulturella och bildade kände vi oss minsann.
Värt att nämna är också att vi besökte ett nationellt sjukhus i Solola igår förmiddag. Väldigt annorlunda från Sverige och väldigt annorlunda från hospitalitot som är finansierat med donationer istället för pengar från staten.
Och! Inte att förglömma! Eftermiddagsprojektet igår och idag. Carolina den begåvade Wetterstad har fått den stora äran att måla en tavla till "salen där barnen föds" (vad säger man på svenska?). Så det har hon gjort. Här nedan ser ni resultatet. (Maria hjälpte till så gott hon kunde med att sjunga, tvätta penslar och massera sjuksköterskorna som jobbar på hospitalitot.. det senare hjälpte kanske inte Carolina men definitivt deras extremt spända nackar.).
Bild 1&2: Carolina skapar.
Maria hjälper till.
Det finfina slutresultatet.
Carolina har svirat om till festutstyrseln, fixat håret och är redo att gå på kalas.
Det va dé. Diarré.
I Panajachel kan man bo.
(För er som inte vet och som inte har varit inne på vår fanpage på ett tag.)
Vi bor just nu hos Anabella, en läkare i Panajachel vid Lake Atitlan (googla det, typ det finaste stället på jorden!). Anabella är världens sötaste, verkligen! Vi kände oss hemma där direkt.
Just nu jobbar vi på ett hospitalito, helt enkelt ett minisjukhus i en liten indianby högt uppe i bergen. Här hjälper vi till med lite av varje; vi har varit med på talpedagogik, fysoterapi, läkarundersökningar, dagsverksamhet för förståndshandikappade barn mm. Hospitalitot ligger drygt en timme upp i bergen från Pana. Och resan dit är minst lika spännande! Ibland får man helt plötsligt en unge hivad i knät- "Här. Håll." Och ibland en tant. Eller en kvadratmeter majs. Man vet aldrig!
Sen! Om typ en vecka ska vi börja ett nytt projekt med Anabella. Hon är väldigt insatt i "den traditionella Mayamedicinen", dvs. att använda växter som medicin. (Imorse hjälpte vi henne att blanda olika torkade växter till olika preparat, som att baka men hundra gånger coolare. Och bakning som medför hundra gånger mer dammskador på lungorna-vi kommer antagligen hosta infektionsdödandemedecinalblad hela månaden framöver). Iallafall som "slut" på detta arbete ska hon göra en informationsfilm och vi vet inte riktigt hur detta hände men vi är hennes filmteam. Kort sagt. Vi ska filma och klippa ihop. Så nästa helg ska vi åka med henne till en by, vara med på en traditionell Mayacermoni(och som vi förstod det ska den vara FÖR oss. Vi ska tacka andarna och Guatemala för att vi får vara här och lära oss om livet - kort sagt), intervjua några kunniga och filma.
Hutt!
Tre goda ting från ANINI som vi glömt att berätta om
En tisdag på ANINI var det så kallad "Carnaval". Det innebär, som vi förstod det, att barn och vuxna kastar urblåsta ägg fyllda med färgglatt pappersskrafs (pica-pica) i håret på varandra. Och alla är jätteglada! Det var liksom det vi kom fram till. Anledning: okänd.
Dia del Cariño-Alla hjärtans dag
Då var det fest i matsalen på Anini. Och nu menar vi ingen liten mesfest utan det var verkligen FEST (nej Måns, ingen alkohol och ja Måns, det kan vara FEST utan alkohol..). Vi uppträdde med de andra volontärerna med en liten dans. Folk skrattade. Åt oss. Men vi gav lite glädje iallafall till de små barnen. Sen kom det bästa... Fri dans! Ni ska få se film på detta någon gång, barnen hade verkligen kul.. Vi också såklart! Soundtrack: Opa Gangnam style(på repeat)
Det var filminspelning på Anini när vi var där också. Vi hjälpte till med det vi kunde och fick även den stora möjligheten att träffa en känd guatemaltetisk sångare (!!!). Fast vi fattade inte att han var känd förrän efteråt. Vi fick även erbjudande att sminka denna kända sångare. Det tackade vi artigt nej till.
Två bilder från The Party
Schnitz
Lite lunch - vi tar det lunch som Raffeman skulle sagt.
Yoga
Igår var vi på Yogakurs.
Bild 1. Såhär förväntades det att vi skulle se ut. (rätt najs utsikt btw- Volcan San Pedro till höger)
Bild 2. Såhär kändes det. Speciellt när hon avbröt sig i sin djupt mediterande "framåtblickande hund" enbart för att springa bort till oss och dra lite i oss. Så det skulle bli mer eller mindre rätt...(utdrag ut Carolinas bok)
San Marcos
När man åker buss finns det inte mycket mer att göra än att skriva ett litet blogginlägg (eller sova)
Påväg till Panajachel
Update från minibuss.
När vi kliver på den redan rejält tillbucklade minibussen sitter "Donald (Guates motsvarighet till SantaSuperstarNumberOne)" där. Hur stor är chansen egentligen?!
Vi funderade på om den gubben alltid är full eller om han bara har sådana personlighetsdrag...lite av båda kom vi fram till!
Till vår förvåning kom han faktiskt ihåg oss, så då fick vi varsin guldig chokladpeng.(Tror bara det är han i hela detta land som jämt går runt med ett antal chokladpengar för att kunna ge bort om någon skulle råka vara snäll. Ifall ifall liksom)
Efter att han hejjat och håat en stund om diverse udda saker kom han plötsligt ihåg att han glömt hämta de två baguetterna han tidigare köpt. Han hade helt enkelt beställt, sprungit iväg en snabbis medan han väntade och sedan råkat glömma bort alltihop. Jahaja.
Det verkar som att "Vulcan Fuego" utbrottar sig där borta. Det bolmar rök i långa banor.
Maria sover med öppen mun också, söt!
Det gör visst Donald med.
By the way (1.)så förstår jag för första gången vad folk menar med att det är torrperiod nu. Det är himelens vackert med alla små fältlappar och jag kan verkligen tänka mig hur grönt det skulle kunna vara.
By the way (2.) så tror jag att den personen som lärde vår chaufför köra bil tog lite ledigt då och då. Eller tyckte han bara inte att delen om hur man använder växlar var så viktig. För här är det "ettans växel eller ingen växel!" Det gör riktigt ont i den lilla mekanikern i mig när man hör hur chaffisen misshandlar den stackars bussen. (OBS: den LILLA mekanikern i mig- den som på sin höjd vet hur man sätter på vindrutetorkarna...mer finns tyvärr ej!)
Det var det!
Schnitz!
Bilder från ANINI
Här är vårt album från ANINI!
http://m.facebook.com/?_rdr#!/media/set/?set=a.514707165234242.106797.107391199299176&type=1&__user=1624173963
Några av ANINI's guldklimpar
1. Walter
2. Rodolfo och Augustin
3. Israel
4. Freddie
5. John
