Grottor och sånt skoj
Vi har besökt två grottor också. Och inga mesgrottor, utan stora sådana. Den första låg en bit utanför Lanquin och fortsatte 500 m in i berget (fortsatte säkert längre men det var där lyset slutade och det var dags att börja kravla..). Vi vandrade runt, tittade på stalaktiter och liknande (vi minns inte det andra ordet) och försökte tjuvlyssna på en guidad tur som gick precis framför oss - bra tips till snåla resenärer som vill spara pengar. När det blivit mörkt släckte de lyserna i grottan och alla miljoner, miljarder fladdermöss som bor där inne strömmade ut ur grottmynningen där vi hänförda stod och tittade med några andra turister i och aktade oss för fladdermusbajs.
Den andra grottan besökte vi efter Semuk Champey. Alla i gruppen fick varsitt stearinljus som på riktigt blev vår enda livlina, för sen klev vi i vattnet som fyllde grottan och simmade/gick/klängde om vartannat ca en kilometer in i grottan med detta ljus som enda chans att orientera oss. Och det var häftigt må ni tro, riktigt häftigt. De hade liksom inte fixat till grottan utan det ingick att hoppa från klippor, klättra på klippor, tränga sig genom små gångar.. Skor rekommenderas starkt till detta, vi körde barfota och ja; det finns en hel del vassa klippor under vattenytan.
Bästa på dagen var när vi och tre till hamnade före gruppen och stannade för att vänta in dem och de aldrig dök upp. Här kom alla dessutom på den otroligt roliga leken att blåsa ut varandras ljus vilket tillslut ledde till att Carolina sprang för livet för att rädda sitt, och vår allas, chans till att lyckas orientera sig tillbaka för att hitta resten av gruppen - vilket vi också gjorde vid ett ställe där det tydligen var dags att vända. Guidens inställning var att "jag ropade men ni hörde inte det", ett svinn på fem små turister var liksom inte så viktigt. Men vi kom ut, glada och nöjda och med en riktigt fin upplevelse att förevigt bära i bagaget av minnen (försökte mig på en Måns-avslutning..)
Hey, Semuk Champey
Och så tillslut, var det dags för ett av våra main-missions på den här resan.
Semuk Champey.
Vilket ställe! Det är en flod som rinner under en 500 m lång sten. Själva stenen är Semuk Champey. På denna sten bildas som "naturliga pooler" där man kan bada och åka rutchkana i vattenfallen - vilket vi gjorde såklart.
Värt att nämna är också vår 45 min långa "hike" upp till utsiktsplats över området. Vi vet inte om det beror på våra otränade kroppar eller på värmen, men jäääkla, det var jobbigt!
Lite bilder dåva:
Vi kanske ändå inte ska bli ornitologer
Kära allmänhet och läsare,
På grund av diverse anledningar har vårt bloggande på sista tiden inte varit lika hettande och troget regelbunden som förut. Vi beklagar i allra högsta grad.
Men.
Här kommer vårt försök till gottgöring. Nu när internetet förhoppningsvis tillåter gör vi något utav en bloggrazzia.
Håll i huvan!
Efter vår mycket givande och otroligt intressanta vecka på Cobáns nationella sjukhus tänkte vi att "natur är ju najs". Så vi drog ut på en Quetzal-skådar-tur.
Himla fint, vi såg inga Quetzale r(Guatemalas nationalfågel) men vi gick omkring i djungeln iallafall.
Nej förrästen, där ljögs det. Vi SÅG faktist en död, uppstoppad fågel. Den hade tappat sina fjädrar och så men de sa att det var en Quetzal så då kör vi på det! (Maria kommenterade av artighet det fula fanskapet med "Que boniiito!" (.....))
Vi bjuder på en googlad quetzal:
Vi hade det allt bra tillsammans, du och jag.
Kära vänner, familj, fans.
Nu ska jag dela med mig om min dag.
Jag satt på hotellet och snackadeSkype med Annika. Jag hade min lilla guatemalanska mobil och min iPod i grönt elefantfodral bredvid mig. Eftersom uppkopplingshastigheten i detta land är jämförbar med...(något riktigt förbannat långsamt)...flyttade jag på mig för att hitta bättre teckning.
När jag kom tillbaka till min lilla träbänk låg dock bara telefonen kvar. Som tur var har hotellet full kameraövervakning. Så vi körde på i detektiv-style och letade efter tjuven. (Att snubben som hjälpte oss var lite extra långsam och tyckte bättre om att titta på filmen i realtid än att snabbspola gjorde att vi helt enkelt fick uppleva vår halvsega eftermiddag en hel seg gång till... )
Efter längre tid ser vi tydligt hur hotellets inneboende utvecklingsstörda gubbe med Down Syndrom, Raul, synar elefantfodralet och går upp med den till sitt rum. Himla fin tyckte han att den var. Då skrattar vi gott och tycker allt han är lite söt!
(Roligare dock var att se mig själv leta, inte en gång, utan ungefär sex gånger under bänken för att se om den verkligen inte ligger där ändå.)
När vi kommer upp till Raul's cribb får jag iPoden i handen.
Urgröpt.
Han har alltså gröpt ur hela min iPod Nano med en kökssax. "Den fungerade inte." Då tyckte jag inte att han var lika charmig...
Det, mina vänner, var slutet för min fina blåa iPod.
Vila i frid!
/ din forna vän och livskamrat, Carolina.
Vi kallar henne Ankan (med lite kärlek i rösten)
Här i Coban bor vi på ett hotell som ägs av ett par i 60-års åldern. Inget konstigt med det.
MEN redan första dagen bjöd dom hem oss att bo hemma hos dem..(?) det går bra tack vi trivs så bra på hotellet sa vi. Sedan började de planera vår resa till Semuc Champey.. (?) jahaja, det är säkert någon som har bett dem tänkte vi. Varje lunch har de satt sig en stund vid vårt bord och småpratat lite..(?). Igår hade vi ledig eftermiddag och då bjöd hotellkvinnan med oss till hennes dansskola..(?) jaja, det blir kul tänkte vi. var inte alls kul så vi försökte artigt smita och då säger kvinnan "men jag ringer er sen då!"..(?) visst gör du det sa vi och det gjorde hon också. "Jag och min man kommer och äter middag med er" sa hon (?) och det gjorde dom. Sen bjöd dom på middagen också (?). Vid det här laget var vi HELT säkra på att de måste känna Susanne eller Dr. Navarros familj mycket bra, bara att folk glömt presentera oss för detta udda par. Så vi frågar lite fint "hur känner ni Susanne?" varpå paret tittar på varandra och säger att de minsann inte känner Susanne. "Hur känner ni familjen Navarro då?" varpå de svarar "det är en liten stad men vi känner de inte något närmare.."
Så VILKA är då det här undrar vi? Skumt va? Mycket trevligt par måste det tilläggas men borde vi börja sova med batong under huvudkudden?
Dagen på sjukhuset har varit bra förresten! Vi lär oss massor. Hängde två timmar på fysoterapi med fysoterapeuter, utan patienter - ingen el = inga patienter - men vi hade trevligt ändå!
Chorros! (Friterade donut-smet-ringar. Onyttigt men gott som stryk!)
Tur att vi klär i blått
"Det här är Carolina och Maria. De studerar medicin i Sverige, andra året, och är här för att skriva en rapport om skillnaderna mellan sjukvården i Guatemala och Sverige.."
Jaja, ibland måste man fuska lite för att få möjlighet att se det man vill. Vi jobbar på Cobans nationella sjukhus nu. Hela morgonen har vi hängt med Dr. Navarro på pediatrikkliniken. Skillnader från sjukhusen i Sverige? Allt! Det största problemet här är bristen på material; de vet vad som behövs och hur det ska användas - men har inte tillgång till det. Brännskadorna botas med en flaska honung och en rulle toapapper. Och det fungerar. Läkarna här är så jäkla öppna och uppfinneserika, och vi är så sjukt imponerade!
Natten ska vi spendera på ett bysjukhus uppe i bergen där doktorn är akutjour, förhoppningsvis kommer vi få vara med på förlossning.. Det ni!
Vi känner oss förresten precis som AT-läkarna i Grey's Anatomy (rättelse: Maria känner sig som AT-läkarna i Grey's Anatomy - Elin Johnsson: håll med! Carolina: Håller mest med för att Maria blir så glad om hon gör det...)
Puss och på återseende!
Åka buss i sexton timmar
Bläckfisk från NightDivet
Ojoj. Jag höll ju på att glömma...
Jag har snorklat med delfiner!
Flera gånger faktist.
Så himla mycket sjukt urgulliga de djuren är. Vill bara krama dem! En av dem kom så nära att jag nog hade kunnat göra det.
Hi Five för det!
(By the way, så är några av bilderna lånade från UnderWater Vision. Paul var riktigt haj med kameran! Good job Paul!)
Jag har skaffat titel
Bild
Andas i tub och andra coola saker
Copan Ruinas
Honduras BABY
Holafjolla!
Vi överlevde hele vägen in i Honduras! Nu sitter vi här i varsin hängmatta på Berakah Hostal, dricker micrat kaffe i plastglas och insuper den Honduriska kvällsvärmen. För satiken vilket varmt ställe det här är!
By the way så är vi i Copan Ruinas. Känt för, ja, sina ruiner... Fyndigt nog!
Igår dock, gjorde vi nåt minnesvärt. Vi åkte skumpigt flak en timme upp i bergen (sjuukt vackert!) till ett par varma källor. (Här är alla män klädda i cowboyhatt. Lite förbigående fakta bara)
Där skållade vi oss i olika typer av naturligt varma pooler. Vi smorde in oss i lera som tydligen skulle vara bra för både kropp och själ. Inte vet vi om det stämde...men kanske att vi kände oss lite renare i själen efteråt!
Fett najs. Helt enkelt. Hejdå.
Om ni vill veta vad vi pysslar med nuförtiden...
Vi är sååååå ledsna för dålig uppdatering!
Om tre timmar ska vi kliva upp och ta en buss till Honduras.
Där väntar Mayaruiner och dykarcertifikat!
Nu har ni full koll, känns väl bra?
En bild:
Gänget som ägg
Klockan är halv ett och 2013s års påskpyssel är klart, den näst sista processionen gick precis förbi fönstret och sista dagen på Samana Santa har precis börjat!
Från vänster: Carolina, Maria, Elin och Måns.
Tack Ingergerd för tipsen för att blåsa ur ägg (källa: alltforforaldrar.se) och förlåt Elin och Måns för era skallfrakturer - det var svårare än vad Ingegerd påstod...
Vi firar påsk.
En tacksamhetens tanke till Annika...
... Som har förverkligat oss som ägg. (Någonting vi länge drömt om)
Tack Annika!
Vi hoppas att Guates påskaffärer har bra utbud av äggmålarfärger, för isåfall blir det kvällens påskprojekt!
Glad påsk osv!
(Carolina är ägget utan ögonbryn, Maria det extra glada)
Jag skaffat titel
Semana Santa
Eller inte en del - det skiljer sig grovt.
Varje dag är det procession. Det innebär att folk samlas för att;
Beroende på vilken dag i veckan det är bär är processionerna olika stora och folket bär olika kläder; det finns alltid några knäcktar och ofta några typ "offer" som knäcktarna slår på.
I söndags var t.ex. en jätteprocession med typ 5000 pers, då hade alla män lila kläder på sig med ett vitt band runt huvudet, även bebisarna. Kvinnorna bar svart. Varför männen hade lila har vi försökt få klarhet i och har fått en hel del olika förklaringar: lila är hemlighetens färg, det symboliserar tron eller att det är färgen från blåmärkena som Jesus fick.
Bara att välja vilket som känns bäst.
Till varje procession görs en otroligt fin matta av färgat sågspån på gatan - som en hyllning till Jesus fötter eller liknande (alltså inte fötter bokstavligt, mer typ att Jesus, dvs. processionen ska ha något fint att gå på). En sån här matta tar timmar, ibland dagar att göra. När processionen sen har dragit, läs vaggat, förbi är mattan förstörd och en lastmaskin kommer och kör bort spånen, tacksamt arbete?
ObsObs. Vi är inte experter på religion eller symboliker. Vi reserverar oss därför för en hel del fel och missförstånd till betydelserna för det ovan.
