Nu ska ni få höra.

Här i Coban bor vi på ett hotell som ägs av ett par i 60-års åldern. Inget konstigt med det.

MEN redan första dagen bjöd dom hem oss att bo hemma hos dem..(?) det går bra tack vi trivs så bra på hotellet sa vi. Sedan började de planera vår resa till Semuc Champey.. (?) jahaja, det är säkert någon som har bett dem tänkte vi. Varje lunch har de satt sig en stund vid vårt bord och småpratat lite..(?). Igår hade vi ledig eftermiddag och då bjöd hotellkvinnan med oss till hennes dansskola..(?) jaja, det blir kul tänkte vi. var inte alls kul så vi försökte artigt smita och då säger kvinnan "men jag ringer er sen då!"..(?) visst gör du det sa vi och det gjorde hon också. "Jag och min man kommer och äter middag med er" sa hon (?) och det gjorde dom. Sen bjöd dom på middagen också (?). Vid det här laget var vi HELT säkra på att de måste känna Susanne eller Dr. Navarros familj mycket bra, bara att folk glömt presentera oss för detta udda par. Så vi frågar lite fint "hur känner ni Susanne?" varpå paret tittar på varandra och säger att de minsann inte känner Susanne. "Hur känner ni familjen Navarro då?" varpå de svarar "det är en liten stad men vi känner de inte något närmare.."

Så VILKA är då det här undrar vi? Skumt va? Mycket trevligt par måste det tilläggas men borde vi börja sova med batong under huvudkudden?

Dagen på sjukhuset har varit bra förresten! Vi lär oss massor. Hängde två timmar på fysoterapi med fysoterapeuter, utan patienter - ingen el = inga patienter - men vi hade trevligt ändå!

Chorros! (Friterade donut-smet-ringar. Onyttigt men gott som stryk!)