Nu när mina vapendragare skrivit varsitt inlägg kanske det är dags för mig också att visa att jag lever. Det gör jag! Jag har precis fått i mig en stor kopp kaffe med kardemummasmak, och nu sitter jag i min morgonrock alldeles för sent på dagen och lyssnar på radio. Lite trevlig omväxling att faktiskt förstå vad som sägs. Fast jag skulle byta ut det mot att komma tillbaka till Istanbul och fortsätta resan när som helst!

 

Och fy vad tomt det är att vara bara en igen! Att inte kunna utbyta skratt och minnen från tidigare stopp på resan, för hur fantastiska mor och far än är har de ju inte så stor aning om vad jag pratar om när jag nämner Santa Superstar Number One, den jättestora oxen på hallbordet eller Polisen-som-haft-11-flickvänner-och-fyller-år-28-maj. Och att helt plötsligt ha skiljts från två tredjedelar av en själv känns helt fel. För det är så det känns. Vi har liksom vuxit ihop till en människa med tre personligheter, fast utan DID-diagnos.

 

Nu, mina vänner och andra trevliga, ska jag sätta igång att tvätta mina äckliga tågluffarkläder. Kommer behöva duscha grundligt bara efter att ha tagit i dem, men det ska bli skönt att kunna ha på sig dem utan att behöva känna sig som en säck sopor.

 

Förresten! Jag har glädjande nyheter. Trots stora ansträngningar från gangsters runt om i Europa att stjäla varenda kamera vi försökt bära med oss, har vi ett minneskort kvar som de inte lyckats snappa åt sig. Och detta lilla stycke plast visade sig idag innehålla tre av de viktigaste delarna i vårt lilla filmprojekt! Bra va?

Men som sagt, tvättdags. Vi ses.

 

Oj! Såg nu att de andra pyntat sina inlägg med bilder, och det var ju fruktansvärt fint. Då måste jag också! Här är till exempel en bild på oss framför en utsikt över Sarajevo.